Ma donnaTorgny Lindgren

Världen är full av heliga mödrar, Örjan Wikströms bor hos mig, jag har hängt henne över mormors gamla soffa för den händelse hon en dag vill sätta sig ner med en kaffekopp eller ett glas portvin. Nej förresten, inte portvin. Vino Tinto Espanol eller Vino Blanco är nog mer i hennes smak.
Inga ljusstakar eller lampetter omger henne och inga vaser med liljor eller rosor, hon är inte sådan, hon vill överhuvudtaget inte bli dyrkad eller uppmärksammad, hon önskar på sin höjd få vara en av oss. Visserligen skimrar hennes axlar och huvudduk av guld, men hon vet lika väl som jag att det endast är bronstinktur, hon låter inte lura sig av glänsande ytor och gyllene stoffer, inte ens den hjulliknande gloria med ekrar som kringstrålar hennes huvud kommer henne vid, hon är mätt på glorior och mandorlor och ståldiadem, hon har sett tusentals och själv burit ännu flera. Hon har nått dithän, levat och plågats och svikits och malträterats dithän, att helighetens attribut tröttar henne, att hon är helig är hon naturligtvis medveten om men vad hon förkroppsligar är en helighet efter eller bortom Heligheten.

Själv använder hon aldrig ett enda av det sakrala språkets ord. Hennes ansikte är kärvt, ja nästan manligt, och i hennes sköte vilar Sonen. Han vänder sitt ansikte från henne och skriker som vi söner alltid skrikit: efter bröstet, efter ännu heligare mödrar, efter mödrarnas döttrar, efter glorian och guldskimret som vi så innerligt gärna vill gripa för egen del. Han är alldeles naken, han behöver inte lindas eller kläs i rock och byxor, han har ju henne, hans lilla pitt pekar obscent och oskuldsfullt uppåt.
Under kjorteln sticker hennes nakna fötter fram. De är knotiga och slitna, tårna har krökts och förvridits av trånga och billiga skor, huden är skrovlig av ärr och förhårdnader, det är fötter som gjort golgatavandringar utan tal. Och som just nu bara unnas en tillfällig vila.
Om någon skulle fråga mig vem Örjans bild föreställer, då pekar jag på fötterna, det är nog att man ser fötterna, I sin knöliga benighet och jämmerliga skönhet kan de bara tillhöra en människa på jorden.

På ett sätt liknar madonnan allt som Örjan Wikström avbildar: hon är inte slutgiltig, hela hennes gestalt är präglad av flyktighet och obestämdhet, som om penseln och färgen fångat henne i sista ögonblicket, just innan hon förvandlas till något annat. Det är detta framvisande av sinnesintryckens och verklighetens tillfälliga och provisoriska karaktär – fastnaglandet av nyckfullheten och förgängligheten – som ger Örjan Wikströms bilder
deras bestående värde. Ögonblick och tidlöshet, tvivel och visshet förenade i färgernas och konturernas bräckliga och eteriska, men samtidigt orubbligt stabila värld.

© Örjan Wikström 2017 | credits