För det är i bilden som allt ska finnasMikael Kihlman

Örjan Wikströms förhållande till litografien som hantverk är
respektfullt men samtidigt respektlöst, otvunget och spontant. Han använder sig av stenen ungefär som målaren använder sig av duken. Det är ett organiskt växelspel där det som sker under tryckningens gång är lika viktigt som den ursprungliga idén. Tanken med ett grafiskt blad är att det har mångfaldigats i nästan identiska exemplar utifrån en och samma matrix, i Örjans fall litografistenen. För Örjan är den aspekten inte speciellt intressant. Att trycka en upplaga kan ta cirka en vecka. På den veckan kan mycket hända. Nummer ett i upplagan behöver inte vara identiskt lika med nummer 40. Bara bilden fungerar självständigt som bild. Det är det väsentliga. I Örjans bilder känner man konsthistoriens närvaro. Spår av Staffan Hallström, hos vilken han var privat elev mellan 1969 och 1971. Spår av Bonnard, den franska impressionisten. Spår av Bacon, den ursinniga attacken, och Bacons sätt att använda sig av vitt för att tända bilden. Giacomettis önskan att tänja på formen för att höja uttrycket. Närvaron finns där, som en röd tråd från 1970-talet fram till idag. Det finns hos Örjan en respekt för historien men, som i hans förhållande till stenlitografien, också en självklar respektlöshet. Örjan bejakar det som omger honom och tar avstamp i det. Städerna han vandrar i, människorna han samtalar med. Böckerna han läser och konstnärerna som talar till honom. Ofta konstnärer som sprängt gränser under sin tid och som vidgat det konstnärliga uttrycket. Konstnärer som just Giacometti, Bacon och Hallström, men även författare som Rilke och Verlaine, och kulturlegender som Gertrude Stein. Han avbildar dem ömsint insvepta i ett ljus som liksom svävar fritt i rummet. Ett ljus som härrör lika mycket från en yttre ljuskälla som från ett inre mentalt ljus som belyser en scen ur ett förgånget nu. Giacometti målande ett portätt av sin fru, Anette. Rilke vid sin pul-pet, kanske skrivande ett av sina berömda brev till Franz Kappus. Gertrude Stein tillsammans med sin vän Alice B. Toklas någonstans i Paris, någon gång i början av 1900-talet. Var spelar egentligen inte så stor roll, inte heller när. Om det är Gare de Lyon eller järnvägsstationen i Krakow. Om det var igår eller före världskrigen. Eller om det överhuvudtaget har hänt. Minnet är flyktigt och så är även tiden. Vi kanske till och med har hittat på allt själva, likt målaren som låter bilden växa fram på sin från början vita duk. Under 1970-talet var Örjans bilder mer distinkta, ofta med en tidstypisk vänsterpolitisk underton. Hans figurer hade med pen-nan eller litokritans hjälp fått tydliga konturer. Där fanns satiriskt skildrade militärer, Örjan har aldrig varit en anhängare av militärer, och elaka nidbilder av politiker, de tillhör inte heller hans favoriter, men mest avbildade han personer som på olika sätt farit illa av livet. Ibland skildrade med en stor portion humor och ibland med en nästan elak träffsäkerhet. Med tiden har han avstått mer och mer från de karaktärsskapande linjerna och låtit de mer svepande tunna slöjorna av färg lösa upp sina figurer. De förflyktigas och löses upp av tidens gång. Det inre mentala ljuset blir starkare. Samtidigt som färgerna blir klarare och mer harmoniska. Mellan måleriet och litografien råder en samstämmig enighet. Där finns en dynamisk dialog. Men Örjan behandlar dem båda lika känsligt. Det är ljuset som styr. Och slumpen. Att våga göra det oväntade. Under 80-talet återkom ofta Ikaros i Örjans bildvärld. Myten om Ikaros som flyger för nära solen med sina vingar av vax och störtar i Egeiska havet.

Ofta den tragiska historien om övermodets konsekvenser. Men också om modet att våga det omöjliga.
Det är nog en del av Örjans signum att det avgörande penseldraget, om det så är med akrylfärg eller litografitusch, är det som bara händer. Och för att bara låta det hända så måste du släppa din idé om vad som skall hända. Du måste våga flyga för nära, låta det ske som skall ske. Det är en delikat process. Du måste både respektera och vara respektlös, ha kunskap och släppa den, tillhöra och inte tillhöra. Vara närvarande. För det är i bilden som allt skall finnas. Det är det väsentliga.

© Örjan Wikström 2017 | credits