Det Parisiska ljusetLudvig Rasmusson

Jag lärde känna Örjan Wikström i Paris. Under tio år hyrde jag en mycket liten etta i södra Montparnasse – en studio som fransmännen förskönande säger. Då bodde han först i en lägenhet nära Bastiljplatsen och sedan i en större våning i de flotta kvarteren nära Trocadéro, där han fortfarande bor. Jag bodde i fjortonde och han i elfte och sextonde arrondissementen. I tre olika delar av stan. För många svenskar verkar antagligen dessa platsuppgifter ointressanta. Men i Paris berättar man alltid vilket arrondissement man bor i. Det intresserar parisarna mer än hur gammal man är eller vilket stjärntecken man är född i. Vilket säkert hänger samman med att Paris är en så kolossalt stor stad med långa avstånd. Man känner bäst till sina egna kvarter och man tar sig inte lika lätt som i Stockholm från en del till en annan.

Men lyckligtvis är parisarna stora promenerare, som inte drar sig för att gå även långa sträckor. Och det gäller även för turister att vara det om de ska lära känna denna märkliga stad. Det är viktigare med praktiska promenadskor än att kunna franska. Örjan Wikström och jag bodde långt från varandra. Men båda tycker vi om att promenera, och genom åren har vi gått väldiga sträckor i denna väldiga stad. Medan vi pratat om vad vi sett – det finns mycket att se på gatorna i Paris! – och om konst och mycket annat. Vi har också gått långa konstronder i Paris, vilket oftast är mycket givande, eftersom det fortfarande är en av världens stora konststäder med ett rikt och mångskiftande utställningsliv. Dessutom finns det mycket annat intressant att se – Paris är en ytterst visuell stad, och därmed en ständig inspiration för den som arbetar med bilder. Sannolikt betyder den allmänt visuella miljön i Paris mer för konstnärerna än det rena konstlivet.

Örjan Wikström är en mycket konstintresserad konstnär, vilket inte är lika vanligt som man kunde tro. Med åren blir många konstnärer tämligen ointresserade av annan konst än sin egen och sina närmaste vänners.

Men Örjan Wikström är öppen för alla möjliga sorters konst. Mycket mer än jag – men hans öppenhet har smittat av sig och jag har genom honom sett mycket konst som jag annars antagligen hade helt gått förbi (även i Stockholm där vi också gått omkring mycket och tittat på konst). Och jag har dessutom lärt mig att se konst genom hans ögon. Han är en känslig betraktare och mer intresserad av rent måleriska kvaliteter än av idéinnehållet, vilket också karakteriserar hans egna bilder.

Hur en konstnär betraktar annan konst än sin egen, säger ofta mycket även om hur han själv skapar. Örjans intresse för konst speglas i hans målningar och litografier. Inte så att han är någon eklektiker som suger i sig intryck från en massa håll och sedan lånar dem. Tvärtom håller han hårt fast vid sin egen rätt speciella stil – han är en konstnär vars verk genast är igenkännbara. Kanske har han genom att se så mycket annan konst blivit ännu klarare över sin egen plats och sin egen stil.

Att analysera Örjan Wikströms bilder känner jag mig inte riktigt kapabel till. Och jag tror dessutom att det är onödigt – det är ingen svårtillgänglig konst. Antingen tycker man om den, omedelbart och intuitivt, eller annars gör man det inte. Det är en känslomässig och estetisk kommunikation. Eftersom jag vet att Örjan är en utmärkt matlagare (vi diskuterar ibland att göra en kokbok tillsammans – den ska heta Pariskonstnärernas kokbok) efter många goda luncher och middagar som han bjudit på, tycker jag mig ibland se paralleller till hans konst. Vilket ligger närmre till hands att göra i Paris än i Sverige – i Frankrike hör matlagning till de sköna konsterna. Både som matlagare och bildskapare använder han enkla medel och krånglar inte till det. Medan vi promenerat runt omkring i Paris och Stockholm har vi diskuterat flera andra projekt. Ett av dem är en bok om Nordexpressen, den tågförbindelse som ända sedan Strindbergs dagar förbundit Stockholm med Paris. Och som nu tillfälligt slagits ut av billigt flyg, men som med stigande pris på flygbensin och utbyggda järnvägsnät i Sverige kanske snart kommer tillbaka. Vi har också pratat om att ordna en utställning med konst över temat l’heure bleue, den blåa skymningstimmen. Trots att den fått ett franskt namn, är den mer svensk – franska skymningar är aldrig lika långa och blåa och vackra som svenska. Ljuset är ett annat i Paris och skymningarna är mer abrupta.

Men Paris är ändå ljusets stad; så har den kallats i flera hundra år. Det var där man först införde ordentlig gatubelysning. Och det var där impressionismen föddes – det hade inte varit möjligt i Stockholm eller Rom eller någon annan stad som inte har Paris särskilda ljus. Det var också där fotokonsten uppfanns, även det en ljuskonst, och så många stora fotografer verkat. Det beror på det disiga ljuset och de uppluckrade fasaderna som reflekterar ljuset och fungerar som en sorts upplättningsskärmar. Örjan Wikström är en ljuskonstnär. Liksom inte bara så många andra parisiska konstnärer utan också svenska som varit där. Under sina år i Paris har det parisiska mjuka ljuset allt mer kommit att färga hans bilder.

© Örjan Wikström 2017 | credits